Diabetes hände inte på en dag, den kom smygande..Det var en fredag den 6 april, 2001. Jag var 14 år och skulle ut med tjejkompisarna till ett dansställe på kvällen. Men innan dess skulle jag till skolsjuksköterskan som hade misstänkt länge att jag hade anorexi. Min mamma följde med mig till skolsjuksköterskans mottagning och jag fick lämna ett urinprov. Teststickan visade ett högt värde av ketoner. Jag & mamma förstod ingenting - vi skickades iväg till Växjö lasarett. Mamma körde och jag satt tyst bredvid. Vi försökte nog båda två övertyga varandra att vi snart skulle få åka hem igen och allt skulle bli som vanligt igen. Det här var bara några tester sen skulle jag få åka hem och få gå ut med tjejkompisarna på kvällen. Det var innan vi visste att hela livet skulle ändras för både mig och min familj..
Törsten, tröttheten och rasande kilon..Utan att varken jag, min familj eller nån annan närstående märkte det blev jag allt sjukare. Jag var törstig helatiden och kunde klunka i mig flera liter juicepaket och det släckte ändå inte min oändliga törst. Jag var ständigt trött och behövde sova. Jag kissade stora mängder och jag gick ner över tio kilo. I skolan misstänkte skolsjuksköterskan att jag hade anorexi och vakade över mig som en hök på lunchrasterna. Det var vad jag åtminstone inbillade mig. Folk omkring mig pratade om hur mycket jag hade gått ner i vikt. Medan jag själv inte märke nånting. Men ett enkelt litet urintest visade att jag hade diabetes.
Att både acceptera sin sjukdom och lära sig att leva med den.Väl framme i Växjö lasarett tog de ett blodsockertest, ett litet test som avgjorde min framtid. Jag minns att jag låg på 17 i blodsocker och att det inte var bra - det var det enda jag förstod. Jag fick ligga på en brits och läkare och sköterskor stod över mig och stack nålar i mina armar och tog många blodprov. Jag trodde blodet skulle ta slut. Jag blev fascinerad över hur blod produceras helatiden och under tiden låg jag där med mina armar utsträckta helt utlämnad och maktlös och tänkte "Gör vad ni vill med mig, bara jag blir frisk..". Men jag blev aldrig frisk. I två veckor fick jag och mamma va kvar på lasarettet och under de två veckorna skulle man hinna både acceptera ödet att jag har diabetes och ska ha det i resten av mitt liv och samtidigt ta in all kunskap och lära mig om det också och hur jag skulle leva med det.
|
Det är en lång väg att acceptera.Från att fått vara en vanlig tonårstjej, fått äta och dricka som jag vill, haft filmkvällar med kompisar som inneburit både godis och chips, kunnat gå ut och vara ute sent på natten - utan att få några konsekvenser av det - hade jag nu ett enormt ansvar över mig själv. Jag skulle ta sprutor 6 gånger per dag, varje gång jag åt. Jag skulle ta blodsockertest varje morgon och dag och blodsockerkurva en gång i veckan vilket innebär mycket stickande i fingrarna. Jag skulle tänka på vad jag åt och när. Ingenting var som vanligt längre. Första tiden gick jag nästan övertygad om att det här var ett missförstånd och att jag inte alls har diabetes. Men det tog inte lång tid förrän jag insåg mitt öde och det var inte lätt att ta vid. Jag ska ha min diabetes i resten av mitt liv. Hur hanterar man det som en tonåring? Jag visste inte hur jag skulle hantera det och det var då min tonårstid verkligen började ta vid. Jag ville förneka min sjukdom och brydde mig inte om den. Jag dolde den för mina vänner och för skolan, och jag slarvade jättemycket. Jag trodde inte på att det fanns något gott i denna värld och att jag hade gjort något riktigt fel, nånting ont, som gjorde att jag straffades och fick denna sjukdom. Diabetesteamet märkte mitt beteende, om hur jag misskötte min sjukdom och kom med pekpinnar varje gång när jag var på besök. Jag hade ont i magen varje gång jag skulle dit. En gång lovade de mig kontakt med BUP. Men det rann ut i sanden. Jag kände mig ensammast i världen. Var jag den enda som hade den här sjukdomen? Det kändes så just då.
Jag ska tygla monstret.Det tog en lång tid innan jag kunde acceptera min sjukdom, innan jag kunde komma ner på jorden, stå på raka ben och ta tag i problemet som det var. Jag klarade inte av pressen att jag skulle ta det stora ansvaret över mig själv och jag fick panik varje gång en vuxen stod över mig och berättade för mig hur jag skulle göra. Men idag kan jag och jag vill visa andra barn och ungdomar att de också kan bli starka och klara sig igenom det. Vi kommer inte bli friska, men vi kan göra så gott vi kan för att livet ska bli så bra som möjligt. Jag vill inte stå där en dag och ha slarvat mig igenom min sjukdom och få följdsjukdomarna man kan få och veta att det här är helt och hållet mitt fel. När jag var yngre tänkte jag "Det är inte monstret som ska ta över mig, jag ska tygla det". Jag såg diabetes som ett monster, det gör jag än idag. Men kanske inte ett lika hemskt monster som då. Det är lite mindre och sötare och klarar inte av så mycket socker :)
|